Säkert med stor klokskap, som jag inte begriper, har den moderata partiledningen gjort försvarsminister Sten Tolgfors till partiets försvarspolitiske talesperson. Detta har på ett mycket effektivt sätt hämmat den försvarspolitiska debatten inom moderaterna. Givetvis kan inte en alliansminister driva en rent moderat försvarspolitik, och så har inte heller varit fallet. Han har, precis som en mycket lojal moderat riksdagsgrupp, ställt upp på allianspolitiken på bekostnad av vad som skulle kunna vara en rent moderat försvarspolitik.
Sten Tolgfors har i sin roll som minister varit bakbunden. Den dubbla rollen har varit omöjlig. Övriga allianspartier har inte tvekat att driva egna frågor i större eller mindre antal när det gäller försvaret. Genom denna snedfördelning har det inför media och allmänhet framstått som folkpartiets Allan Widman har varit en ensam ropande röst för ett starkare försvar. Det är inte med verkligheten överensstämmande.
I fyra år har jag tillsammans med mina moderata partikamrater arbetat med svensk försvarspolitik i försvarsutskottet. Det har varit en lärorik tid. Mycket som vi gjort är jag ärligt stolt över. Andra saker kanske lite mindre stolt och i vissa fall har vi inte alls nått så långt eller fått de resultat som jag önskat och hoppats på.
”Blåa tankar om framtidens försvar”
För att sammanfatta dessa fyra år som försvarspolitiker har vi i den moderata försvarskommittén, som vid mandatperiodens slut tillsammans har över 40 års försvarspolitisk erfarenhet, arbetat fram en rapport med namnet ”Blåa tankar om framtidens försvar”. ”Vi” utgör alltså den moderata försvarskommittén. Inte alliansens eller regeringens utan moderaternas förvarskommitté.
Det betyder att våra åsikter inte alltid stämmer överens med vare sig de övriga allianspartierna eller med regeringen. Men så är det i en demokrati. Alla har inte samma uppfattning och i många frågor är det kompromisserna som fått bli det slutliga resultatet.
Som det ojämförbart största partiet i alliansen har moderaterna haft ett det största ansvaret för att alliansen ska hänga ihop. Men frågan är om vi också skulle tagit på oss det största ansvaret för att släppa ifrån oss så mycket av den egna politiken för att uppnå enighet? Inte minst när det gäller försvarsfrågorna.
Jag tycker att vi varit för kompromissvilliga om vi ser till vad vi hade med oss i det försvarspolitiska bagaget när förhandlingarna inleddes. Det har skett mycket inom det svenska försvaret under mandatperioden. Försvaret har genomgått en nödvändig reformering. Ekonomin har hårdgranskats. Det gäller att få valuta för varje skattekrona. Allt för många svarta hål har funnits, men förhoppningsvis är den tid nu förbi. Allt för mycket inom svensk försvarspolitik har historiskt handlat om regionpolitik. Det har varit sysselsättningsskäl som fått styra, inte försvars- eller säkerhetspolitiska. Tyvärr verkar socialdemokraterna inte acceptera detta synsätt utan fortsätter här, precis som på andra områden, i invanda hjulspår.
Värnplikt eller inte värnplikt?
Jag är helt för tanken att varje svensk ska ha en grundläggande militär utbildning för att vi i händelse av krig ska kunna försvar vårt land. En tanke jag delar med många. Men även om tanken är god och viljan finns så talar mycket för att vi inte kan fortsätta med att utbilda hela årskullar.
För det första så är det inte militärt försvarbart. Vi behöver inte dessa miljoner av soldater. Soldater är inte längre, tack och lov, billigt förbrukningsmateriel. Fast det bär mig emot att göra liknelsen så måste vi se varje soldat som värdefulla ekonomiska enheter som det finns all anledning att vara rädd om och inte slösa med.
Varje soldats utrustning och utbildning kostar mycket pengar. Ska våra soldater få det materiel och den personliga utrustning som motsvarar alla ställda säkerhetskrav skulle en verkligt allmän värnplikt för varje årskull bli ekonomiskt ohanterlig.
Jag tycker det beslut som riksdagen har klubbat med en frivillig utbildning och kontrakterade soldater är bra. Jag tycker att hemvärnets ökade ansvar och de nationella skyddsstyrkornas integration med övriga delar av förvarsmakten är både bra och riktigt. Däremot har jag en annan uppfattning när det gäller numerär och försvarets materiella storlek. Jag vill utbilda fler soldater varje år och jag vill till exempel ha en större flotta.
Med den ökande betydelsen, både militärt och ekonomsikt, av Östersjön har vi ett svenskt behov av fler enheter inom flottan. De ryska aktiviteterna och den ryska energipolitiken som används i ett kombinerat militärt politiskt syfte försvinner inte bara för att vi väljer att endast se på miljökonsekvenserna av den ryska gasledningen.
”Inga förbandsnedläggningar”
Den sittande regeringen har lovat att det inte ska läggas ner några förband under innevarande mandatperiod. Det är ett bra beslut som man hade hoppats att också militärledningen rättat sig efter. Men än en gång förekommer smygnedläggningar av förband där hela eller delar av verksamheter flyttas över till andra förband. Vi kan ta P7 i Skåne som exempel. Det enda kvarvarande militärförbandet i Skåne. Att det av militära, strategiska, geografiska och säkert lika många skäl till bör finnas kvar är en självklarhet. Men trots detta har avlövningen börjat så att när det blir dags för politiken att fatta ett nytt beslut står man inför ett fullbordat faktum. Detta är helt oacceptabelt!
Det finns all anledning att återkomma till svensk försvars- och säkerhetspolitik. Områden som jag tänker ägna extra intresse åt i framtiden, bland annat i dessa kolumner.
torsdag 1 juli 2010
söndag 23 maj 2010
Vem får diskutera försvaret?
Det har blåst upp till storm kring den svenska försvarspolitiken. Enligt min uppfattning, helt i onödan och till stor del beroende på medias överdrivna förtjusning i konflikter. Det hela började i torsdags, eller kanske redan på onsdagskvällen då de första uppgifterna lämpligt nog läckte ut om vad folkpartiets försvarspolitiska utspel skulle dagen därpå skulle handla om. Ganska snart kunde vi läsa om ”sprickan i alliansen”. Jag ser ingen spricka, inte så länge alliansen kommer med eniga förslag och röstar igenom dessa. Sedan måste det få finnas olika uppfattningar. Men inom försvarspolitiken är det inte lätt. En annan uppfattning, eller tolkning än den rådande politiken får direkt en beskrivning som ”spricka” eller ”kris”. Medias allt för snabba konstateranden och slutsatser i katastrofrubriker gör att debatten hämmas. Den som är lojal med regeringen vill inte bli uthängd som sprickbildare eller usel överlöpare bara för att han eller hon i enskilda frågor har en annan uppfattning. Uppfattningar som inte har ett dugg med lojaliteten till den sittande regeringen att göra.
Vad är det då som har hänt och vad är det som upprör så till den milda grad? Inte speciellt mycket – egentligen.
Självklarheter
Jag håller helt med Marie Söderberg som i Expressen förvånar sig över de starka reaktionerna eftersom Jan Björklund endast kom med självklarheter i den presenterade idéskissen. Utgångspunkten var situationen i Ryssland, den pågående upprustningen där och ambitionen hos ledarna i Kreml att ge landet den stormaktsposition Sovjetunionen en gång hade. Vad som ytterligare upprört känslorna på den borgerliga sidan är att på onsdagen den 20 maj så debatterades och klubbades i Riksdagen personalförsörjningen för det svenska försvaret. Ett stort, historiskt ¬och, i det läge vi befinner oss, ett helt riktigt beslut. Att dagen därpå komma med ett utspel om hur den svenska försvarspolitiken ska utformas framgent kan kanske uppfattas som att man vill göra ner, och i värsta fall tar avstånd från det beslut som precis fattats i Riksdagen. Jag ser det inte så. Snarare som ett sätt att lyfta tankar runt försvaret när det låg aktuellt i tiden.
Givetvis är det ett inslag i valdebatten. Folkpartiet vill ta de försvarsvänliga väljarna från moderaterna. Något man redan till viss del gjort. Och nu gäller det att ytterligare knyta dem till folkpartiet. Med den enkla skiss som Jan Björklund presenterade på Armémusem i samband med Folkpartiets och ”Folk-och-Försvars” seminarium i torsdags så ser möjligheterna goda ut för en sådan taktik..
Använd befintlig materiel
Vad innebär då folkpartiets skiss? Jo, i stort att vi ska använda den utrustning som finns i landet. Vi ska ha våra 100 JAS-plan vi ska använda de cirka 290 stridsvagnar och närmare 500 pansarfordon som finns. Dessa ska organiseras i fem mekaniserade brigader. Det övergripande skälet är att vi inte lever i den säkraste av världar, att vi har en granne i öster som upprustar, som visat sig beredd att använda militär styrka för att genomdriva sina politiska mål.
Vad Jan Björklund och folkpartiet gjort är två saker som inte anses var politiskt korrekta. Det är att ta upp förhållandena i Ryssland och tala klartext om dessa., och det är att föreslå försvarsåtgärder som inte ryms inom den idag fastslagna försvarsbudgeten.
Men nu är det ju inte bara Jan Björlund och folkpartiet som har denna uppfattning. Vi är faktiskt ganska många som höjer ett antal varnande fingrar för vad som kan hända i Östersjöområdet med den upprustning som pågår i Ryssland idag, med Gazproms gasledning och med den allt mer auktoritära regimen i landet parad med en inrikessituation där problemen blir allt större. Ryssland skulle långt ifrån vara det första land som skapar en utrikespolitisk situation för att överbygga inrikes problem.
Måste diskuteras
Den svenska försvarspolitiken måste diskuteras – också utanför Sälen – och olika uppfattningar måste få finnas. Det finns idag en mycket effektiv blockerare för svensk försvarspolitiks debatt som i sin form gör att alla åsikter som inte formas här är förpassade till en existens utan möjlighet till inflytande. Och då tänker jag på den så kallade försvarsberedningen. En kommitté med en representant för varje riksdagsparti. All respekt för ledamöterna, men formen är förstoppande.
Sju ledamöter med skiftande partiförankring kommer överens om en omvärldsanalys, om hur de hot och risker man enats om ska kunna bemötas. Arbetet är intensivt och gruppen blir en enhet som reser världen kring, umgås intensivt och blir riktigt tighta. Gruppen, beredningen, får mer information och mer experthjälp än andra involverade i försvarspolitiken, försvarsutskottet inräknat, och utgör överklass med speciella privilegier.
Försvarsberedningens resultat går till regeringen som sedan till anmärkningsvärt stor del använder underlaget för en försvarspolitisk proposition. Beredningens förslag har inte diskuterat i försvarsutskottet, inte i Riksdagen och inte i riksdagsgrupperna. Förvisso är det inte riksdagen som lägger förslagen – men lite input från de folkvalda hade inte varit fel. Det hade istället varit mycket, mycket rätt.
Lägg ner försvarsberedningen och gör om det till ett nationellt säkerhetsråd utan aktiva politiker. Ett säkerhetsråd som har till uppgift att kontinuerligt stå för omvärldsanalys och föreslå lämpliga åtgärder och beslut.
Återbeväpna Gotland
Jag kan inte avstå från att kommentera folkpartiets förslag att Gotland ska återmilitariseras genom att P18 återuppstår på ön. Att vi ska ha fast stationerad militär på ön har jag förespråkat länge. Så där är jag väldigt glad för att folkpartiet anammat mina tankar. Däremot är jag mer tveksam till om det rätta är en återgång till det gamla. Är det ett stridsvagns-regemente vi behöver, eller är det kanske marina enheter som borde få sin hemmabas på Gotland? Tänker gasledning där. Men det överlämnar jag med varm hand åt försvarsmakten att komma fram till.
Vad är det då som har hänt och vad är det som upprör så till den milda grad? Inte speciellt mycket – egentligen.
Självklarheter
Jag håller helt med Marie Söderberg som i Expressen förvånar sig över de starka reaktionerna eftersom Jan Björklund endast kom med självklarheter i den presenterade idéskissen. Utgångspunkten var situationen i Ryssland, den pågående upprustningen där och ambitionen hos ledarna i Kreml att ge landet den stormaktsposition Sovjetunionen en gång hade. Vad som ytterligare upprört känslorna på den borgerliga sidan är att på onsdagen den 20 maj så debatterades och klubbades i Riksdagen personalförsörjningen för det svenska försvaret. Ett stort, historiskt ¬och, i det läge vi befinner oss, ett helt riktigt beslut. Att dagen därpå komma med ett utspel om hur den svenska försvarspolitiken ska utformas framgent kan kanske uppfattas som att man vill göra ner, och i värsta fall tar avstånd från det beslut som precis fattats i Riksdagen. Jag ser det inte så. Snarare som ett sätt att lyfta tankar runt försvaret när det låg aktuellt i tiden.
Givetvis är det ett inslag i valdebatten. Folkpartiet vill ta de försvarsvänliga väljarna från moderaterna. Något man redan till viss del gjort. Och nu gäller det att ytterligare knyta dem till folkpartiet. Med den enkla skiss som Jan Björklund presenterade på Armémusem i samband med Folkpartiets och ”Folk-och-Försvars” seminarium i torsdags så ser möjligheterna goda ut för en sådan taktik..
Använd befintlig materiel
Vad innebär då folkpartiets skiss? Jo, i stort att vi ska använda den utrustning som finns i landet. Vi ska ha våra 100 JAS-plan vi ska använda de cirka 290 stridsvagnar och närmare 500 pansarfordon som finns. Dessa ska organiseras i fem mekaniserade brigader. Det övergripande skälet är att vi inte lever i den säkraste av världar, att vi har en granne i öster som upprustar, som visat sig beredd att använda militär styrka för att genomdriva sina politiska mål.
Vad Jan Björklund och folkpartiet gjort är två saker som inte anses var politiskt korrekta. Det är att ta upp förhållandena i Ryssland och tala klartext om dessa., och det är att föreslå försvarsåtgärder som inte ryms inom den idag fastslagna försvarsbudgeten.
Men nu är det ju inte bara Jan Björlund och folkpartiet som har denna uppfattning. Vi är faktiskt ganska många som höjer ett antal varnande fingrar för vad som kan hända i Östersjöområdet med den upprustning som pågår i Ryssland idag, med Gazproms gasledning och med den allt mer auktoritära regimen i landet parad med en inrikessituation där problemen blir allt större. Ryssland skulle långt ifrån vara det första land som skapar en utrikespolitisk situation för att överbygga inrikes problem.
Måste diskuteras
Den svenska försvarspolitiken måste diskuteras – också utanför Sälen – och olika uppfattningar måste få finnas. Det finns idag en mycket effektiv blockerare för svensk försvarspolitiks debatt som i sin form gör att alla åsikter som inte formas här är förpassade till en existens utan möjlighet till inflytande. Och då tänker jag på den så kallade försvarsberedningen. En kommitté med en representant för varje riksdagsparti. All respekt för ledamöterna, men formen är förstoppande.
Sju ledamöter med skiftande partiförankring kommer överens om en omvärldsanalys, om hur de hot och risker man enats om ska kunna bemötas. Arbetet är intensivt och gruppen blir en enhet som reser världen kring, umgås intensivt och blir riktigt tighta. Gruppen, beredningen, får mer information och mer experthjälp än andra involverade i försvarspolitiken, försvarsutskottet inräknat, och utgör överklass med speciella privilegier.
Försvarsberedningens resultat går till regeringen som sedan till anmärkningsvärt stor del använder underlaget för en försvarspolitisk proposition. Beredningens förslag har inte diskuterat i försvarsutskottet, inte i Riksdagen och inte i riksdagsgrupperna. Förvisso är det inte riksdagen som lägger förslagen – men lite input från de folkvalda hade inte varit fel. Det hade istället varit mycket, mycket rätt.
Lägg ner försvarsberedningen och gör om det till ett nationellt säkerhetsråd utan aktiva politiker. Ett säkerhetsråd som har till uppgift att kontinuerligt stå för omvärldsanalys och föreslå lämpliga åtgärder och beslut.
Återbeväpna Gotland
Jag kan inte avstå från att kommentera folkpartiets förslag att Gotland ska återmilitariseras genom att P18 återuppstår på ön. Att vi ska ha fast stationerad militär på ön har jag förespråkat länge. Så där är jag väldigt glad för att folkpartiet anammat mina tankar. Däremot är jag mer tveksam till om det rätta är en återgång till det gamla. Är det ett stridsvagns-regemente vi behöver, eller är det kanske marina enheter som borde få sin hemmabas på Gotland? Tänker gasledning där. Men det överlämnar jag med varm hand åt försvarsmakten att komma fram till.
tisdag 4 maj 2010
Protestera mot Kina eller Eritrea?
Att stå ensam i en protest är aldrig speciellt roligt. Att protestera tillsammans med många andra är betydlig mer bekvämt och det känns inte speciellt farligt eller riskabelt. I vintras blev jag upprings av Expressen och tillfrågad vad jag gjort för Dawiit Isaak. Jag svarade sanningsenligt att jag nog inte gjort tillräckligt mycket. Att jag hade kunnat göra mer. (I skrivande stund, även om det är några månader senare, har ännu inte mitt svar blivit publicerat) Men jag förklarade samtidigt att jag var lite skeptisk till hela kampanjen. Det finns inget märkbart politiskt motstånd i att protestera mot regimen i Eritrea. Man riskerar inte att bli betraktad som udda eller politiskt avvikande om man protesterar mot att en man sitter fängslad i Eritrea under omänskliga förhållanden.
Jag försökte förklara detta och samtidigt vara mycket tydlig med att jag tycker det är helt rätt att kräva Isaks frigivande och att det är bra att det förs en kampanj för honom. Samtidigt som jag fick frågan pågick det rättegångar i Kina mot ett antal tibetaner som krävt större självständighet för Tibet och som förklarat sitt stöd för Dalai lama. Ett flertal av de åtalade dömdes till döden och avrättades. Bland dessa en kvinna i 20-års åldern. Var fanns protesterna då?
Bekväm protest
De som vill missförstå mig gör det säkert nu också. Men jag ska vara så tydlig som möjligt. Jag tycker behandlingen av Dawit Issak är ett övergrepp som ingen människa borde riskera att utsättas för. Det är bra att det protesteras och att ögonen riktas mot dem som satt Dawit Isaak i fängelse och vägrar släppa honom. Och för Dawit Isaaks skulle hoppas jag att protesterna snart ger resultat så att han kan återförenas med sin familj i Sverige.
Men – riskerna för oss här i Sverige att protestera mot fängslandet är enkelt, smärtfritt och politiskt helt korrekt. Det är en protesthandling som är självklar, som ytterst få förvånas över och som inte strider mot något partis grundsyn. Inte heller stör den några svenska ekonomisk intressen, varken statliga eller privata.
För att för några rader återgå till Dawit Isaak så försvårar onekligen det förhållande att han har dubbelt medborgarskap. Hade han enbart varit svensk medborgare skulle protesterna kunna var både hårdare och möjligen tydligare. Från svensk sida kan vi inte acceptera att en av våra medborgare behandlas på detta vis. Men nu har han också eritreanskt medborgarskap. Vilket medborgarskap väger tyngst? Vad som är lagligt i Sverige och anses som en medborgerlig rättighet här kan ha en helt annan juridisk status i Eritrea. Vilken lagstiftning gäller? Dubbelt medborgarskap är en skvader och borde rimligen inte få tillåtas tillsammans med svenskt medborgarskap. Men, fortsätt protestera och gör vad som kan göras för att få mannen frigiven.
Ekonomiskt riskfritt
Det finns politiska protester och ställningstaganden som inte kan genomföras utan risk för allvarliga ekonomiska konsekvenser.
Mellan skål och vägg kan man få höra mer än en diplomat som hävdar att den svenska officiella oviljan att protestera mot Nord Streamprojektet är att man från rysk sida tydligt låtit förstå att officiellt svenskt missnöje skulle innebära konsekvenser för svenskägda företag i Ryssland.
För att återgå till fångarna i Tibet. Vi vet hur man från Kina ser på Tibet och hur tibetaner som vill utöva sin religion förföljs. Vi vet hur allt som kan tolkas som stöd för Dalai lama slås ner och hur hans anhängare fängslas. Utan större problem kan vi ta del av vittnesmål från tibetanska nunnor som vittnat om hur de av kinesiska soldater våldtagits, misshandlats och lämnats för att dö.
Att en stor svensk tidning varje dag ställer en fråga till en riksdagsledamot om vad han eller hon gjort för de politiska fångarna i Kina får vi nog vänta på. Likaså de stora protesterna från det officiella Sverige. Det kan störa handelsutbytet. Och i Kina finns nästan oräkneliga miljarder som väntar på sina ägare.
Sverige har sedan mycket länge en dubbel agenda när det gäller hur vi ska förhålla oss till icke-demokratiska regimer. Är länderna små, ofarliga och inte utgör en existerande eller potentiell marknad kan vi vara hårda och tuffa mot dem.
Världens största diktatur
Kina är världens största diktatur, en kommunistisk diktatur – ett land såväl socialister som borgerliga politiker svansar för. Resorna mellan Sverige och Kina är många. Är det inte den kinesiska marknaden som våra större företag vill åt så är det kommun- och regionpolitiker som vill att kinesiska företag ska investera i deras hemorter. Att handeln med Kina stärker diktaturen, gör de redan rika regeringsvänliga kinesiska företagarna ännu rikare, inkluderat det kommunistiska partiet, existerar inte ens som en fotnot när avtalen skrivs under med champagneskålar och ryggdunkningar. Då betyder bristen på mänskliga rättigheter, saknaden av yttrandefrihet och den kolonialpolitik som utövas i Tibet ingenting. När unga kvinnor i Tibet avrättas för att de kräver mänsklig värdighet och rätten att få ha en egen uppfattning kör inte våra stora tidningar några kampanjer, storföretagen hukar och blundar och även det borgerliga Sverige väljer att se åt ett annat håll. ”Vi handlar med Kina så kan vi påverka dem i rätt demokratisk riktning”. Ja, det stödet kände säkert det fyra tibetaner som avrättades i höstas för att ha protesterat mot det kinesiska styret.
För övrigt anser jag att Dawit Isaak omedelbart ska släppas fri.
(2010-05-04)
Jag försökte förklara detta och samtidigt vara mycket tydlig med att jag tycker det är helt rätt att kräva Isaks frigivande och att det är bra att det förs en kampanj för honom. Samtidigt som jag fick frågan pågick det rättegångar i Kina mot ett antal tibetaner som krävt större självständighet för Tibet och som förklarat sitt stöd för Dalai lama. Ett flertal av de åtalade dömdes till döden och avrättades. Bland dessa en kvinna i 20-års åldern. Var fanns protesterna då?
Bekväm protest
De som vill missförstå mig gör det säkert nu också. Men jag ska vara så tydlig som möjligt. Jag tycker behandlingen av Dawit Issak är ett övergrepp som ingen människa borde riskera att utsättas för. Det är bra att det protesteras och att ögonen riktas mot dem som satt Dawit Isaak i fängelse och vägrar släppa honom. Och för Dawit Isaaks skulle hoppas jag att protesterna snart ger resultat så att han kan återförenas med sin familj i Sverige.
Men – riskerna för oss här i Sverige att protestera mot fängslandet är enkelt, smärtfritt och politiskt helt korrekt. Det är en protesthandling som är självklar, som ytterst få förvånas över och som inte strider mot något partis grundsyn. Inte heller stör den några svenska ekonomisk intressen, varken statliga eller privata.
För att för några rader återgå till Dawit Isaak så försvårar onekligen det förhållande att han har dubbelt medborgarskap. Hade han enbart varit svensk medborgare skulle protesterna kunna var både hårdare och möjligen tydligare. Från svensk sida kan vi inte acceptera att en av våra medborgare behandlas på detta vis. Men nu har han också eritreanskt medborgarskap. Vilket medborgarskap väger tyngst? Vad som är lagligt i Sverige och anses som en medborgerlig rättighet här kan ha en helt annan juridisk status i Eritrea. Vilken lagstiftning gäller? Dubbelt medborgarskap är en skvader och borde rimligen inte få tillåtas tillsammans med svenskt medborgarskap. Men, fortsätt protestera och gör vad som kan göras för att få mannen frigiven.
Ekonomiskt riskfritt
Det finns politiska protester och ställningstaganden som inte kan genomföras utan risk för allvarliga ekonomiska konsekvenser.
Mellan skål och vägg kan man få höra mer än en diplomat som hävdar att den svenska officiella oviljan att protestera mot Nord Streamprojektet är att man från rysk sida tydligt låtit förstå att officiellt svenskt missnöje skulle innebära konsekvenser för svenskägda företag i Ryssland.
För att återgå till fångarna i Tibet. Vi vet hur man från Kina ser på Tibet och hur tibetaner som vill utöva sin religion förföljs. Vi vet hur allt som kan tolkas som stöd för Dalai lama slås ner och hur hans anhängare fängslas. Utan större problem kan vi ta del av vittnesmål från tibetanska nunnor som vittnat om hur de av kinesiska soldater våldtagits, misshandlats och lämnats för att dö.
Att en stor svensk tidning varje dag ställer en fråga till en riksdagsledamot om vad han eller hon gjort för de politiska fångarna i Kina får vi nog vänta på. Likaså de stora protesterna från det officiella Sverige. Det kan störa handelsutbytet. Och i Kina finns nästan oräkneliga miljarder som väntar på sina ägare.
Sverige har sedan mycket länge en dubbel agenda när det gäller hur vi ska förhålla oss till icke-demokratiska regimer. Är länderna små, ofarliga och inte utgör en existerande eller potentiell marknad kan vi vara hårda och tuffa mot dem.
Världens största diktatur
Kina är världens största diktatur, en kommunistisk diktatur – ett land såväl socialister som borgerliga politiker svansar för. Resorna mellan Sverige och Kina är många. Är det inte den kinesiska marknaden som våra större företag vill åt så är det kommun- och regionpolitiker som vill att kinesiska företag ska investera i deras hemorter. Att handeln med Kina stärker diktaturen, gör de redan rika regeringsvänliga kinesiska företagarna ännu rikare, inkluderat det kommunistiska partiet, existerar inte ens som en fotnot när avtalen skrivs under med champagneskålar och ryggdunkningar. Då betyder bristen på mänskliga rättigheter, saknaden av yttrandefrihet och den kolonialpolitik som utövas i Tibet ingenting. När unga kvinnor i Tibet avrättas för att de kräver mänsklig värdighet och rätten att få ha en egen uppfattning kör inte våra stora tidningar några kampanjer, storföretagen hukar och blundar och även det borgerliga Sverige väljer att se åt ett annat håll. ”Vi handlar med Kina så kan vi påverka dem i rätt demokratisk riktning”. Ja, det stödet kände säkert det fyra tibetaner som avrättades i höstas för att ha protesterat mot det kinesiska styret.
För övrigt anser jag att Dawit Isaak omedelbart ska släppas fri.
(2010-05-04)
torsdag 29 april 2010
Vem ska få ta del av presstödet?
Den senaste veckan har det på sina håll diskuterats ganska högljutt om att Nationaldemokraternas tidning ”Nationell Idag” ska få presstöd. Efter ett beslut i presstödsnämnden får tidningen nu några miljoner för att kunna bedriva sin publicistiska verksamhet. Många är upprörda, andra är heligt förbannade och vissa hänvisar till att detta är priset vi får betala för vår demokrati. Jag tycker det här är en svår fråga. På många plan.
För det första är jag mycket delad i min uppfattning om presstödet. Är det bra eller är det dåligt? Tanken bakom det är nog riktig. Att garantera ett publicistiskt mångfald. Men ska det vara nödvändigt att det måste ske med tillförsel av skattemedel? Vi kan lämna den frågan för tillfället och återvända till problemet att nu en tidning med politisk hemvisst i Nationaldemokraterna ska få 2,3 miljoner kronor om året.
Vad vi nu kan bevittna är ytterligare ett tillfälle då vi i vår svenska demokrati står handfallna när vi ska handskas med demokratiskt tvivelaktiga eller rent av anti-demokratiska organisationer och partier. ”Fy” och ”usch” är väl de första spontana uttrycken när uppgiften blir känd om presstödet. ”Skattemedel till nazister” är en annan kommentar. Ingen vill ju i vår fina demokrati ge skattemedel till nazister. Det är något de flesta kan ena sig om. Men nu är det ju så att Nationaldemokraterna inte anser sig vara nazister. Och rent åsiktsmässigt är det nog svårt att placera dem i den fållan, även om det förenklar och gör världen svart och vit.
Känns inte bra
Jag tycker inte det känns bra på att ge National-demokraternas tidning skattemedel för att de ska nå ut bättre med sin propaganda. Men jag är lika illa berörd av att Kommunistiska Partiets tidning Proletären får presstöd och har fått så i väldigt många år. Och kanske ännu mer illa berörd när våra mesta tyckare tigit när kommunisterna år efter år fått sina pengar men nu kvicknat till och pratar om antidemokratiska krafter. Dubbelmoral!
I min värld är kommunism och nazism ideologier av samma sort. De bygger på gemenskap för vissa utvalda och utrotning av andra. Åsiktsförtryck, förföljelse, rättsövergrepp, våld och intolerans. Men det är i vår demokrati fritt att ha vilka uppfattningar man vill. Därmed inte sagt att det är fritt att utöva dem.
Demokratins styrka är också dess svaghet; att låta alla åsikter få komma till tals. Att inte neka någon yttrandefrihet på grund av sin uppfattning. Det betyder också att vi måste låta dem komma till tals vars åsikter och uppfattningar vi avskyr mest. Och det är just detta presstödet handlar om – demokrati. Vi förblir en demokrati bara så länge som vi lever upp till begreppet. Skulle vi på grund av åsikt neka någon sina rättigheter är vi inte längre en demokrati.
Demokratins pris
Så länge såväl nazister som kommunister håller sig inom lagens råmärken ska de få sitta i våra politiskt valda församlingar. De, som alla andra, ska få utnyttja sina demokratiska fri- och rättigheter fullt ut. Och i utnyttjandet av dessa demokratiska fri- och rättigheter ligger att ge ut tidningar och att inom de regelverk som finns söka presstöd. ”Nationell Idag” och ”Proletären” är två tidningar jag gärna skulle se förpassade till sophögen. Nu delar inte alla min uppfattning, men i demokratins namn får jag acceptera att publikationer som dessa får presstöd. Om inte är vår yttrandefrihet inte värd någonting.
Om vi undanhåller presstöd åt en tidning som företräder en uppfattning som vi avskyr – vilken blir nästa uppfattning som en demokratiskt vald majoritet kan göra undantag för? Demokrati är inte lätt och det gäller att slå vakt om den. Att bli odemokratisk för att bevara demokratin är ett mycket farligt steg att ta även om det kan vara frestande. Och har man en gång tagit det steget är man på väg bort från demokratin.
Varför presstöd
Vem ska få presstöd och vem ska bli utan? Är det rimligt att staten, det vill säga skattebetalarna, betalar pengar till tidningsutgivning?
Jag ska erkänna att jag är rejält kluven när det gäller presstödet. Principiellt är jag motståndare. Samtidigt som jag inser att utan presstödet hade tidningsdöden skördat ännu fler offer. Media i allmänhet men tidningar i synnerhet med lokal och regional förankring, är ett grundfundament i vår svenska demokrati.
Tidningar har många funktioner i samhället. De är ett påtagligt uttryck för vår yttrandefrihet och en viktig beståndsdel i den fria opinionsbildningen.
Den traditionella tidningsuppgiften, det journalistiska uppdraget att granska makten och myndigheterna, är väsentligt i ett samhälle som vill kalla sig demokratiskt.
Oberoende tidningar som granskar den lokala och regionala politiska maktutövningen är ett självklart inslag i en levande demokrati. Det är svårt att spekulera i hur många tidningar som hade funnits kvar om vi inte haft presstöd. Men vi kan inte heller komma ifrån att presstödet i sin nuvarande utformning har cementerat tidningsmarknaden. Presstödet har i sin välvilja förhindrat andra lösningar, andra möjligheter, nya konstellationer, nya metoder och befäst den rådande ordningen. Ungefär på samma sätt som partistödet i dess olika former gagnar det som idag är.
Såväl presstöd som partistöd motiveras med att stärka demokratin. Viljan och målsättningen finns det väl inget att erinra mot. Men som så många välviljeprojekt är det väldigt lätt att det slår över till sin motsats. Och tyvärr finns det allt för många som välkomnar detta.
(2010-04-29)
För det första är jag mycket delad i min uppfattning om presstödet. Är det bra eller är det dåligt? Tanken bakom det är nog riktig. Att garantera ett publicistiskt mångfald. Men ska det vara nödvändigt att det måste ske med tillförsel av skattemedel? Vi kan lämna den frågan för tillfället och återvända till problemet att nu en tidning med politisk hemvisst i Nationaldemokraterna ska få 2,3 miljoner kronor om året.
Vad vi nu kan bevittna är ytterligare ett tillfälle då vi i vår svenska demokrati står handfallna när vi ska handskas med demokratiskt tvivelaktiga eller rent av anti-demokratiska organisationer och partier. ”Fy” och ”usch” är väl de första spontana uttrycken när uppgiften blir känd om presstödet. ”Skattemedel till nazister” är en annan kommentar. Ingen vill ju i vår fina demokrati ge skattemedel till nazister. Det är något de flesta kan ena sig om. Men nu är det ju så att Nationaldemokraterna inte anser sig vara nazister. Och rent åsiktsmässigt är det nog svårt att placera dem i den fållan, även om det förenklar och gör världen svart och vit.
Känns inte bra
Jag tycker inte det känns bra på att ge National-demokraternas tidning skattemedel för att de ska nå ut bättre med sin propaganda. Men jag är lika illa berörd av att Kommunistiska Partiets tidning Proletären får presstöd och har fått så i väldigt många år. Och kanske ännu mer illa berörd när våra mesta tyckare tigit när kommunisterna år efter år fått sina pengar men nu kvicknat till och pratar om antidemokratiska krafter. Dubbelmoral!
I min värld är kommunism och nazism ideologier av samma sort. De bygger på gemenskap för vissa utvalda och utrotning av andra. Åsiktsförtryck, förföljelse, rättsövergrepp, våld och intolerans. Men det är i vår demokrati fritt att ha vilka uppfattningar man vill. Därmed inte sagt att det är fritt att utöva dem.
Demokratins styrka är också dess svaghet; att låta alla åsikter få komma till tals. Att inte neka någon yttrandefrihet på grund av sin uppfattning. Det betyder också att vi måste låta dem komma till tals vars åsikter och uppfattningar vi avskyr mest. Och det är just detta presstödet handlar om – demokrati. Vi förblir en demokrati bara så länge som vi lever upp till begreppet. Skulle vi på grund av åsikt neka någon sina rättigheter är vi inte längre en demokrati.
Demokratins pris
Så länge såväl nazister som kommunister håller sig inom lagens råmärken ska de få sitta i våra politiskt valda församlingar. De, som alla andra, ska få utnyttja sina demokratiska fri- och rättigheter fullt ut. Och i utnyttjandet av dessa demokratiska fri- och rättigheter ligger att ge ut tidningar och att inom de regelverk som finns söka presstöd. ”Nationell Idag” och ”Proletären” är två tidningar jag gärna skulle se förpassade till sophögen. Nu delar inte alla min uppfattning, men i demokratins namn får jag acceptera att publikationer som dessa får presstöd. Om inte är vår yttrandefrihet inte värd någonting.
Om vi undanhåller presstöd åt en tidning som företräder en uppfattning som vi avskyr – vilken blir nästa uppfattning som en demokratiskt vald majoritet kan göra undantag för? Demokrati är inte lätt och det gäller att slå vakt om den. Att bli odemokratisk för att bevara demokratin är ett mycket farligt steg att ta även om det kan vara frestande. Och har man en gång tagit det steget är man på väg bort från demokratin.
Varför presstöd
Vem ska få presstöd och vem ska bli utan? Är det rimligt att staten, det vill säga skattebetalarna, betalar pengar till tidningsutgivning?
Jag ska erkänna att jag är rejält kluven när det gäller presstödet. Principiellt är jag motståndare. Samtidigt som jag inser att utan presstödet hade tidningsdöden skördat ännu fler offer. Media i allmänhet men tidningar i synnerhet med lokal och regional förankring, är ett grundfundament i vår svenska demokrati.
Tidningar har många funktioner i samhället. De är ett påtagligt uttryck för vår yttrandefrihet och en viktig beståndsdel i den fria opinionsbildningen.
Den traditionella tidningsuppgiften, det journalistiska uppdraget att granska makten och myndigheterna, är väsentligt i ett samhälle som vill kalla sig demokratiskt.
Oberoende tidningar som granskar den lokala och regionala politiska maktutövningen är ett självklart inslag i en levande demokrati. Det är svårt att spekulera i hur många tidningar som hade funnits kvar om vi inte haft presstöd. Men vi kan inte heller komma ifrån att presstödet i sin nuvarande utformning har cementerat tidningsmarknaden. Presstödet har i sin välvilja förhindrat andra lösningar, andra möjligheter, nya konstellationer, nya metoder och befäst den rådande ordningen. Ungefär på samma sätt som partistödet i dess olika former gagnar det som idag är.
Såväl presstöd som partistöd motiveras med att stärka demokratin. Viljan och målsättningen finns det väl inget att erinra mot. Men som så många välviljeprojekt är det väldigt lätt att det slår över till sin motsats. Och tyvärr finns det allt för många som välkomnar detta.
(2010-04-29)
måndag 19 april 2010
Solidariteten med det egna partiet har en gräns
NYA ANKLAGELSER mot moderaterna i Stockholms län om valfusk i samband med provval. Denna gång är det provvalet 2002 som inte ska ha gått riktigt just till enligt några avhoppade nu före detta moderater som sökt lyckan hos folkpartiet.
I lördags, ringde en journalist från Dagens Nyheter upp mig och frågade vad jag tyckte. Jag svarade på hans frågor och vad jag kom fram till var att jag tyckte man skulle gå till botten med anklagelserna, annars kommer de alltid att finnas där. Att det var bra som Stockholmsmoderaterna gjorde förra gången - att låta någon extern göra kollen - så blir där inga beskyllningar om mörkläggning eller liknande. Jag förklarade också att detta var upp till stockholmarna att ordna med granskningen. Själv tyckte jag det var en ganska neutral och objektiv uppfattning jag förde fram. På söndagen ringde TV4: s nyheter och ville ha en kort kommentar i samma fråga. Jag upprepade i stort de svar som jag dagen innan gett till Dagens Nyheter.
NU TYCKER JAG ATT JAG var väldigt hovsam i dessa mina båda uttalanden. Anklagelser om valfusk är allvarligt och går inte att vifta bort vem som än kommer med dem. Givetvis måste man gå till botten med anklagelserna och se om det finns något i dem. Det är viktigt att föra bort dessa påståenden från valrörelsen genom att en gång för alla bevisa att de är felaktiga.
Skulle anklagelserna inte vara felaktiga, vilket jag utgår från att de är, då måste det givetvis få sina konsekvenser. Men att lägga en stor tystnad över allt vinner ingen på. Inte moderaterna och framför allt inte demokratin. Dessutom göder man rykten och konspirationsteorier på det mest effektiva sättet.
Men mina korta uttalanden i DN och TV 4 har inte gått obemärkt förbi. Fick ett mycket upprört mail från en toppolitiker i en kommun i Stockholms län som var – urförbannad – på mig för det jag sagt. Tystnaden borde lägra sig. Inga kommentarer. Inga åsikter. Ingenting. Men så fungerar det inte i min demokrati.
Tyvärr ser vi inom svensk politik, alla partier, en tendens till att politiker inte vill ha med journalister att göra. Inte svara på frågor, inte vara tillgängliga och ständigt se journalistiken som politikens fiende. Detta är olyckligt. Politiker är en del av vår svenska demokrati. En oberoende granskande nyhetsmedia är en annan. Det hade inte skadat med lite större respekt och ett erkännande , från båda håll, för varandras uppgifter och vikten av dem - för demokratin.
ALLT FLER POLITIKER blir uppretade och ser det som personlig förföljelse eller förolämpning om media tar upp oklarheter och oegentligheter. Media uppfattas som den stora fienden och myten att journalister lever för att göra livet till ett helvete för alla politiker odlas intensivt inom vissa kretsar. Visst finns det värdelösa, odugliga, hämndlystna och karriärsugna journalister som offrar alla principer för att ta sig fram och stå i rampljuset. Men precis likadana avarter hittar vi inom politiken. Media, tidningar, hungriga journalister behövs för att granska makten. Det slutar sällan lyckligt när makten granskar sig själv. Lika mycket vi som politiker jublar när media granskar och avslöjar våra politiska motståndare, lika mycket förbannar och förfasar vi oss när det är vi själva eller oss närstående som ”drabbas”. Detta är dubbelmoral. Men det är mänskligt.
Jag har många gånger har varit urförbannad på mitt parti. Jag har protesterat, jag har kämpat och jag har ofta blivit besviken på stämmobeslut, på – enligt min uppfattning – dumma uttalanden från partiledning och högt anställda tjänstemän. Och för detta har jag fått kritik. Tig! Acceptera! Ställ in dig i ledet! Jag vägrar, jag vill inte bli del i en tystnadens hegemoni. Säkert har jag någon gång överreagerat, men i sak står jag fast vid mina reaktioner. Men trots min kritik har jag nu i 40 år betalat min medlemsavgift, eftersom jag tror att moderaterna sammantaget har den bästa politiken för Sverige.
I lördags, ringde en journalist från Dagens Nyheter upp mig och frågade vad jag tyckte. Jag svarade på hans frågor och vad jag kom fram till var att jag tyckte man skulle gå till botten med anklagelserna, annars kommer de alltid att finnas där. Att det var bra som Stockholmsmoderaterna gjorde förra gången - att låta någon extern göra kollen - så blir där inga beskyllningar om mörkläggning eller liknande. Jag förklarade också att detta var upp till stockholmarna att ordna med granskningen. Själv tyckte jag det var en ganska neutral och objektiv uppfattning jag förde fram. På söndagen ringde TV4: s nyheter och ville ha en kort kommentar i samma fråga. Jag upprepade i stort de svar som jag dagen innan gett till Dagens Nyheter.
NU TYCKER JAG ATT JAG var väldigt hovsam i dessa mina båda uttalanden. Anklagelser om valfusk är allvarligt och går inte att vifta bort vem som än kommer med dem. Givetvis måste man gå till botten med anklagelserna och se om det finns något i dem. Det är viktigt att föra bort dessa påståenden från valrörelsen genom att en gång för alla bevisa att de är felaktiga.
Skulle anklagelserna inte vara felaktiga, vilket jag utgår från att de är, då måste det givetvis få sina konsekvenser. Men att lägga en stor tystnad över allt vinner ingen på. Inte moderaterna och framför allt inte demokratin. Dessutom göder man rykten och konspirationsteorier på det mest effektiva sättet.
Men mina korta uttalanden i DN och TV 4 har inte gått obemärkt förbi. Fick ett mycket upprört mail från en toppolitiker i en kommun i Stockholms län som var – urförbannad – på mig för det jag sagt. Tystnaden borde lägra sig. Inga kommentarer. Inga åsikter. Ingenting. Men så fungerar det inte i min demokrati.
Tyvärr ser vi inom svensk politik, alla partier, en tendens till att politiker inte vill ha med journalister att göra. Inte svara på frågor, inte vara tillgängliga och ständigt se journalistiken som politikens fiende. Detta är olyckligt. Politiker är en del av vår svenska demokrati. En oberoende granskande nyhetsmedia är en annan. Det hade inte skadat med lite större respekt och ett erkännande , från båda håll, för varandras uppgifter och vikten av dem - för demokratin.
ALLT FLER POLITIKER blir uppretade och ser det som personlig förföljelse eller förolämpning om media tar upp oklarheter och oegentligheter. Media uppfattas som den stora fienden och myten att journalister lever för att göra livet till ett helvete för alla politiker odlas intensivt inom vissa kretsar. Visst finns det värdelösa, odugliga, hämndlystna och karriärsugna journalister som offrar alla principer för att ta sig fram och stå i rampljuset. Men precis likadana avarter hittar vi inom politiken. Media, tidningar, hungriga journalister behövs för att granska makten. Det slutar sällan lyckligt när makten granskar sig själv. Lika mycket vi som politiker jublar när media granskar och avslöjar våra politiska motståndare, lika mycket förbannar och förfasar vi oss när det är vi själva eller oss närstående som ”drabbas”. Detta är dubbelmoral. Men det är mänskligt.
Jag har många gånger har varit urförbannad på mitt parti. Jag har protesterat, jag har kämpat och jag har ofta blivit besviken på stämmobeslut, på – enligt min uppfattning – dumma uttalanden från partiledning och högt anställda tjänstemän. Och för detta har jag fått kritik. Tig! Acceptera! Ställ in dig i ledet! Jag vägrar, jag vill inte bli del i en tystnadens hegemoni. Säkert har jag någon gång överreagerat, men i sak står jag fast vid mina reaktioner. Men trots min kritik har jag nu i 40 år betalat min medlemsavgift, eftersom jag tror att moderaterna sammantaget har den bästa politiken för Sverige.
tisdag 6 april 2010
Efter 40 år – var det rätt?
DET VAR APRIL 1970 och jag tog det för mig så stora steget att som nybliven 14 -åring bli medlem i moderat skolungdom, MSU.
Att det blev moderaterna är inte konstigt. Förutom mina föräldrars normalborgerliga leverne så var det säkert händelserna i slutet av 1960-talet som formade mig till vart jag skulle gå politiskt.
Här sitter jag nu efter en veckas ”ledighet” från Riksdagen och stör mig på att jag inte gjort mycket av det som jag hade bestämt mig för att göra. Här sitter jag efter nästan på dagen exakt 40 år sedan jag blev medlem i moderaterna. Har jag hunnit med vad jag ville som moderat? Nej, inte på långa vägar. Men så har kanske inte heller moderaterna gått den raka och tydliga väg som jag som yster ungdomsförbundare hoppades på.
HUR SKRÄMMANDE det än kan låta har jag aldrig tvekat vid något val om vilket parti som skulle få min röst. I alla val där det funnits ett moderat alternativ har det blivit en moderat valsedel. Hur irriterad, besviken och uppgiven jag understundom varit när det gällt moderaterna så har det ändå inte funnits något alternativ. Även om jag vid röstningstillfället inte var bästa vän med vare sig idéerna eller företrädarna så var dessa ändå att föredra framför den övriga partiflorans alla möjligheter och erbjudanden.
En tanke som under senare tid smugit sig in i mina funderingar är hur mitt liv skulle gestaltat sig om jag den där dagen i april 1970 inte plockat upp ett flygblad med rubriken ”Stoppa inte huvudet i busken” från papperskorgen i korridoren på Elinebergsskolan i Helsingborg? Om jag inte valt att fylla i talongen och kryssa i rutan ”jag vill bli medlem”? Vad hade hänt då? Då bortser jag från möjligheten att jag senare i livet skulle fattat samma beslut och blivit medlem.
Det är givetvis omöjligt att veta och svårt att föreställa sig. Från det jag blev aktiv i ungdomsförbundet och började plugga för att bli journalist var livet moderat. Vänner, arbete, fritid. Ordförande i MSU och MUF i Helsingborg, satt med i distriktsstyrelsen, ombudsman först för MUF/MSU i Helsingborg och sedan för hela länet. När jag sedan gick från att vara objektiv nyhetsreporter till att bli subjektiv ledarskribent blev ledarna förvisso mina, men allt byggde ju på den moderatgrund jag stod på. Något annat hade nog inte varit tänkbart. Jag hade utan min moderata bakgrund säkerligen inte blivit chefredaktör på vare sig lilla Morgonposten i Göteborg eller på Gotlands Allehanda. Och visst har det med åren kommit till nya vänner. Men många är kvar sedan ungdomsförbundet. Vänner jag fick för 30-35 år sedan.
VAD HAR VARIT BÄST och vad har varit sämst? Svårt att säga. Bäste partiledare? Var och en hade sin tids utmaningar. Men för mig är ”partiledaren” alltid Gösta Bohman. Partisekreterare? Lite svårare. Lars Tobisson var av den gamla skolan. En man alla hade respekt för. Likaså Georg Danell. Per Unckel, Gunnar Hökmark och Johnny Magnusson lärde jag känna genom Ungdomsförbundet. Per Unckel som förbundsordförande, Gunnar Hökmark var ordförande när jag satt med i distriktsstyrelsen för MUF i M-län. Johnny Magnusson träffade jag första gången 1975 då han var fältombudsman för MUF och jag MSU-ordförande i Helsingborg. På 1990-talet var han VD för Morgonposten i Göteborg när jag var chefredaktör. De två senaste; Littorin och Schlingmann är juniorer i sammanhanget och har båda säkert sina fördelar. Men som 50+ förbehåller jag mig rätten att säga att jag tycker det var bättre förr.
Valsegern 1976 sitter fast i minnet som något oerhört som blev sant. Efter 44 år kunde en borgerlig regering ta över. Valsegern 1991 var oerhörd också den, en moderat statsminister. Valsegern 2006 betydde personligen mycket för mig eftersom jag lyckades ta mig in i Riksdagen.
Jag tror helhjärtat på den förnyelse av moderaterna som den nye partiledaren inledde. Den var behövlig. Men jag ställer mig skeptisk till att allt för mycket inte är förnyelse utan snarare förändring utan kontakt med det förflutna. Jag ställer mig skeptisk till den avideologisering som påbörjats inom partiet. En linje partisekreteraren gärna förespråkar och som jag tror i längden är mycket farlig. Jag ställer mig helt bakom arbetslinjen. Den är bra och det känns utmärkt att få ha bidragit till att det lönar sig att arbeta. Och sedan är det ingen större hemlighet att jag hoppats att försvaret skulle fått betydligt större utdelning under mandatperioden. Men vi är på rätt väg. Och alternativen hade inte varit bra alls.
Att det blev moderaterna är inte konstigt. Förutom mina föräldrars normalborgerliga leverne så var det säkert händelserna i slutet av 1960-talet som formade mig till vart jag skulle gå politiskt.
Här sitter jag nu efter en veckas ”ledighet” från Riksdagen och stör mig på att jag inte gjort mycket av det som jag hade bestämt mig för att göra. Här sitter jag efter nästan på dagen exakt 40 år sedan jag blev medlem i moderaterna. Har jag hunnit med vad jag ville som moderat? Nej, inte på långa vägar. Men så har kanske inte heller moderaterna gått den raka och tydliga väg som jag som yster ungdomsförbundare hoppades på.
HUR SKRÄMMANDE det än kan låta har jag aldrig tvekat vid något val om vilket parti som skulle få min röst. I alla val där det funnits ett moderat alternativ har det blivit en moderat valsedel. Hur irriterad, besviken och uppgiven jag understundom varit när det gällt moderaterna så har det ändå inte funnits något alternativ. Även om jag vid röstningstillfället inte var bästa vän med vare sig idéerna eller företrädarna så var dessa ändå att föredra framför den övriga partiflorans alla möjligheter och erbjudanden.
En tanke som under senare tid smugit sig in i mina funderingar är hur mitt liv skulle gestaltat sig om jag den där dagen i april 1970 inte plockat upp ett flygblad med rubriken ”Stoppa inte huvudet i busken” från papperskorgen i korridoren på Elinebergsskolan i Helsingborg? Om jag inte valt att fylla i talongen och kryssa i rutan ”jag vill bli medlem”? Vad hade hänt då? Då bortser jag från möjligheten att jag senare i livet skulle fattat samma beslut och blivit medlem.
Det är givetvis omöjligt att veta och svårt att föreställa sig. Från det jag blev aktiv i ungdomsförbundet och började plugga för att bli journalist var livet moderat. Vänner, arbete, fritid. Ordförande i MSU och MUF i Helsingborg, satt med i distriktsstyrelsen, ombudsman först för MUF/MSU i Helsingborg och sedan för hela länet. När jag sedan gick från att vara objektiv nyhetsreporter till att bli subjektiv ledarskribent blev ledarna förvisso mina, men allt byggde ju på den moderatgrund jag stod på. Något annat hade nog inte varit tänkbart. Jag hade utan min moderata bakgrund säkerligen inte blivit chefredaktör på vare sig lilla Morgonposten i Göteborg eller på Gotlands Allehanda. Och visst har det med åren kommit till nya vänner. Men många är kvar sedan ungdomsförbundet. Vänner jag fick för 30-35 år sedan.
VAD HAR VARIT BÄST och vad har varit sämst? Svårt att säga. Bäste partiledare? Var och en hade sin tids utmaningar. Men för mig är ”partiledaren” alltid Gösta Bohman. Partisekreterare? Lite svårare. Lars Tobisson var av den gamla skolan. En man alla hade respekt för. Likaså Georg Danell. Per Unckel, Gunnar Hökmark och Johnny Magnusson lärde jag känna genom Ungdomsförbundet. Per Unckel som förbundsordförande, Gunnar Hökmark var ordförande när jag satt med i distriktsstyrelsen för MUF i M-län. Johnny Magnusson träffade jag första gången 1975 då han var fältombudsman för MUF och jag MSU-ordförande i Helsingborg. På 1990-talet var han VD för Morgonposten i Göteborg när jag var chefredaktör. De två senaste; Littorin och Schlingmann är juniorer i sammanhanget och har båda säkert sina fördelar. Men som 50+ förbehåller jag mig rätten att säga att jag tycker det var bättre förr.
Valsegern 1976 sitter fast i minnet som något oerhört som blev sant. Efter 44 år kunde en borgerlig regering ta över. Valsegern 1991 var oerhörd också den, en moderat statsminister. Valsegern 2006 betydde personligen mycket för mig eftersom jag lyckades ta mig in i Riksdagen.
Jag tror helhjärtat på den förnyelse av moderaterna som den nye partiledaren inledde. Den var behövlig. Men jag ställer mig skeptisk till att allt för mycket inte är förnyelse utan snarare förändring utan kontakt med det förflutna. Jag ställer mig skeptisk till den avideologisering som påbörjats inom partiet. En linje partisekreteraren gärna förespråkar och som jag tror i längden är mycket farlig. Jag ställer mig helt bakom arbetslinjen. Den är bra och det känns utmärkt att få ha bidragit till att det lönar sig att arbeta. Och sedan är det ingen större hemlighet att jag hoppats att försvaret skulle fått betydligt större utdelning under mandatperioden. Men vi är på rätt väg. Och alternativen hade inte varit bra alls.
Infantilitet, fjant, trams och vulgärt nonsens
FREDRIK OCH FILIP, eller Filip och Fredrik, och en rad så kallade stå-upp-komiker finns i vår tillvaro och bejakas av så väl media som en lyckligt, fånigt, flabbande publik. Oförskämdheter, lyteskomik, sexuella påhopp, förakt och svinerier i varierande grad präglar denna genre av ”komik”.
Nu senast är det de geniförklarade Fredrik och Filip som diskuterar vem i kungahuset de helst vill ha sexuellt umgänge med, allt i deras egen ”stil” och på deras traditionella sätt. Jag är så trött på denna vulgärkomik och kan inte låta bli att förvånas hur kritikerkåren nästan utan undantag hyllar denna form av humor och underhållning. Vågar man inte ha en avvikande mening eller tycker man verkligen att detta är vad som vi i nådens år 2010 ska låta oss roas av?
VI PRATAR MYCKET OM VÅLDET i samhället, om mobbning och utanförskap. Såväl unga som äldre människor som mår dåligt kostar samhället enorma summor, för att inte tala om det mänskliga lidandet. Vi försöker komma till rätta med varför människor mår dåligt, vi lär barn hur de ska uppföra sig mot varandra, vi talar om respekt och rätten att få vara som vi är. Att få vara människor bland andra människor. Samtidigt låter vi oss underhållas av människoförnedrande lustigkurrar som fastnat i förpuberteten, andra har inte kommit mycket längre än kiss- och bajsstadiet. Men det sker på bästa sändningstid i TV och programledarna som egentligen borde sitta på uppfostringsanstalt hyllas som förnyare, nyskapare och den nya generationens underhållare som vi ska ta till oss i allas vårt folkhem.
Vad som är humor kan diskuteras hur länge som helst. Och alla har vi olika humor, olika uppfattning om vad som vi tycker är roligt, vad vi tycker är underhållande. Framträdandena kan resultera i leenden, skratt och till och med rejäla gapskratt svåra att kontrollera. Men allt vanligare blir det att det är hånskrattet som får företräde. Att skratta på någon annans bekostnad för att estradören kommit på ett nytt sätt att ta skamgrepp, att chockera, att vulgarisera och håna enskilda människor eller grupper av människor som med lätthet etiketteras från scenen. Och vi sitter där i publiken, framför TV-apparaterna och låter oss svepas med i denna människoförnedrande brutalisering upphöjd till konst när den framförs på en sen och vi varit dumma nog att betala för biljetten.
NU FINNS DET JU ETT ENKELT BOT mot detta om jag och förhoppningsvis några till inte gillar denna typ av underhållning - stäng av TV:n, köp inga biljetter, strunta i eländet. Jo, men det är inte så enkelt. Många låter sig roas, förföras och smittas av denna typ av humor, präglas av den råa människosynen, föraktet för andra människor och tar till sig både attityder och uttryck som sedan förs vidare på det privata planet, i hemmen, på arbetsplatserna och i umgänget med andra människor. Och vi förstår inte varför det mobbas på skolor och arbetsplatser…
Nu gör jag det inte så enkelt för mig att jag hävdar att all mobbning beror på usla stå-upp-komiker. Tyvärr är det inte så enkelt. Men jag hävdar att det bidrar till ett hårt och respektlöst samhälle där det är fritt fram att förnedra och håna sina medmänniskor. Och var ska gränserna dras? Mobbarna i TV i slips och kostym hyllas som konstnärliga genier och förnyare av TV-underhållningen. Varför ska vi då inte kunna vara förnyare av samma sort av det privata umgänget och hyllas av våra vänner som genier när det gäller umgängesformer? Och så undrar vi varför det finns mobbning?
Nu senast är det de geniförklarade Fredrik och Filip som diskuterar vem i kungahuset de helst vill ha sexuellt umgänge med, allt i deras egen ”stil” och på deras traditionella sätt. Jag är så trött på denna vulgärkomik och kan inte låta bli att förvånas hur kritikerkåren nästan utan undantag hyllar denna form av humor och underhållning. Vågar man inte ha en avvikande mening eller tycker man verkligen att detta är vad som vi i nådens år 2010 ska låta oss roas av?
VI PRATAR MYCKET OM VÅLDET i samhället, om mobbning och utanförskap. Såväl unga som äldre människor som mår dåligt kostar samhället enorma summor, för att inte tala om det mänskliga lidandet. Vi försöker komma till rätta med varför människor mår dåligt, vi lär barn hur de ska uppföra sig mot varandra, vi talar om respekt och rätten att få vara som vi är. Att få vara människor bland andra människor. Samtidigt låter vi oss underhållas av människoförnedrande lustigkurrar som fastnat i förpuberteten, andra har inte kommit mycket längre än kiss- och bajsstadiet. Men det sker på bästa sändningstid i TV och programledarna som egentligen borde sitta på uppfostringsanstalt hyllas som förnyare, nyskapare och den nya generationens underhållare som vi ska ta till oss i allas vårt folkhem.
Vad som är humor kan diskuteras hur länge som helst. Och alla har vi olika humor, olika uppfattning om vad som vi tycker är roligt, vad vi tycker är underhållande. Framträdandena kan resultera i leenden, skratt och till och med rejäla gapskratt svåra att kontrollera. Men allt vanligare blir det att det är hånskrattet som får företräde. Att skratta på någon annans bekostnad för att estradören kommit på ett nytt sätt att ta skamgrepp, att chockera, att vulgarisera och håna enskilda människor eller grupper av människor som med lätthet etiketteras från scenen. Och vi sitter där i publiken, framför TV-apparaterna och låter oss svepas med i denna människoförnedrande brutalisering upphöjd till konst när den framförs på en sen och vi varit dumma nog att betala för biljetten.
NU FINNS DET JU ETT ENKELT BOT mot detta om jag och förhoppningsvis några till inte gillar denna typ av underhållning - stäng av TV:n, köp inga biljetter, strunta i eländet. Jo, men det är inte så enkelt. Många låter sig roas, förföras och smittas av denna typ av humor, präglas av den råa människosynen, föraktet för andra människor och tar till sig både attityder och uttryck som sedan förs vidare på det privata planet, i hemmen, på arbetsplatserna och i umgänget med andra människor. Och vi förstår inte varför det mobbas på skolor och arbetsplatser…
Nu gör jag det inte så enkelt för mig att jag hävdar att all mobbning beror på usla stå-upp-komiker. Tyvärr är det inte så enkelt. Men jag hävdar att det bidrar till ett hårt och respektlöst samhälle där det är fritt fram att förnedra och håna sina medmänniskor. Och var ska gränserna dras? Mobbarna i TV i slips och kostym hyllas som konstnärliga genier och förnyare av TV-underhållningen. Varför ska vi då inte kunna vara förnyare av samma sort av det privata umgänget och hyllas av våra vänner som genier när det gäller umgängesformer? Och så undrar vi varför det finns mobbning?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
